När stora delar av befolkningen runt om i världen behövt stanna hemma, har ens grannar och sin närmaste omgivning blivit speciellt viktig. Många av de människor som tvingats fly från konflikt och förföljelse befinner sig under pandemin i nya samhällen och med nya grannar. En del hjälper sina äldre grannar och andra sprider viktig information om covid-19. När du själv varit utsatt, skyddar du de mest utsatta.

Träffa några av de flyktingar som hjälper sina grannar genom pandemin.

Jean Marie 

Flykting. Changemaker. Ledare.

Jean Marie is a refugee helping during the pandemic in Kenya.
"Min största styrka är de unga personer som jag interagerar med och träffar," säger Jean Marie.
Foto: Nyasha Kadandara/RESCUE

Tjugotreåriga Jean Marie Ishimwe vet vad flyktingar går igenom i Nairobi i Kenya. Han är nämligen själv en flykting från Rwanda. Han är medgrundare för en grupp som arbetar för att utveckla flyktingungdomars digitala kompetens och han arbetar även som ordförande för en ungdomsorganisation där de mobiliserar unga personer för att tillsammans bekämpa pandemin.

Allt är viktigt under coronapandemin, litet som smått. Allt som är positivt är viktigt.

"Min största styrka är de unga personer som jag interagerar med och träffar," säger Jean Marie. "De ger mig styrka att fortsätta med mitt arbete." 

Med vetskapen om att flyktingar och människor i hans närhet skulle få det svårt under pandemin, samlade Jean Maries organisation in pengar för att kunna göra matpaket till familjer. I paketen lägger de även ansiktsmasker och information om covid-19.

"Jag är inte smittad, men jag är påverkad," säger Jean Marie och menar att pandemin har berört och påverkat livet i största allmänhet och tycker därför att vi alla borde agera på ett eller annat sätt.

”Alla måste försöka hjälpa till på de sätt de kan. Stora som små gärningar är nödvändiga för att bekämpa coronaviruset. Alla sätt vi kan hjälpa på är viktiga. Allt som är positivt är viktigt."

Rania Abou 

Flykting. Matutdelare. På frontlinjen.

Rania delar ut mat till de som behöver under coronapandemin
“Jag vill säga att alla borde stanna hemma och att vara hoppfulla," säger Rania Abou.

Foto: Andrew Oberstandt/RESCUE

Tjugoåriga Rania Abou kommer från Damaskus i Syrien. Hon kom som flykting till USA för mindre än ett år sedan tillsammans med sin far och bröder. Hennes mamma gick bort några år innan familjen tog sig till USA. Idag arbetar Rania som matdistributör för RESCUE och World Central Kitchen i New Jersey.

Som konstnär drömmer hon om att en dag kunna använda sina färdigheter för att arbeta som ingenjör. Men då coronaviruset för tillfället har satt dessa planer på paus, tar hon tillfället i akt att hjälpa de mest behövande i hennes omgivning.

"Det är som en cirkel - jag hjälper någon och någon hjälper mig.”

”När människor som är hungriga kommer till oss, ger vi dem maten utan att be om deras namn eller identifikation. Vi frågar dem bara hur många personer de är i familjen och lämnar sedan över maten.”

”Jag blir så lycklig när jag ser barnen le. Det ger mig hopp." 

"Jag skulle vilja säga att vi borde alla stanna hemma och vara hoppfulla. Och om man kan hjälpa andra så borde man verkligen göra det... om jag kan hjälpa, så borde jag hjälpa till. I framtiden kommer någon att hjälpa mig när jag behöver det. Det är som en cirkel - jag hjälper någon och någon hjälper mig. ”

"Jag tror att min mamma skulle vara stolt över mig om hon fortfarande levde." 

Yasmin Ara 

Flykting. Volontär. Folkhälsoförespråkare.

Yasmin hjälper flyktingar i Bangladesh
“Människor är rädda. Vi lär de hur man minskar spridningen av coronaviruset: att man måste tvätta händerna, undvika stor folksamlingar och söka vård om man är sjuk," säger Yasmin Ara.
Foto: Maruf Hasan/RESCUE

 ”Rohingyafolket hjälper och tar hand om varandra och andra människor. De håller ihop och finns där för varandra. ”

Tjugoettåriga Yasmin är själv Rohingya-flykting från Myanmar och bor i världens största flyktingläger i Cox's Bazar i Bangladesh. I maj rapporterades det första fallet av covid-19 i lägret.

Rohingyer hjälper varandra så mycket de kan. De kan kan ta hand om varandra och de kan hålla ihop.

Yasmin arbetar som volontär för RESCUE. Hon går från dörr till dörr i flyktinglägret för att öka medvetenheten och kunskapen om hur man skyddar sig mot coronaviruset.

"Det är väldigt trångbott i lägret och det finns inte tillräckligt med tvål," förklarar hon. "Det finns ingen el, vilket gör att vi inte kan tvätta oss ordentligt. Vi befinner oss i en mycket riskabel situation och lever som kycklingar i en bur. Det är mycket spänt - men vi måste kontrollera vår rädsla ... vi måste vara modiga." 

”Människor lever i ständig rädsla. Vi informerar människor om olika rutiner för att minska risken för att bli smittad av viruset som att tvätta händerna, undvika trånga platser och åka till sjukhuset om man blir sjuk."

Utmaningarna är stora, men Yasmin håller hoppet vid liv. "Rohingyer hjälper varandra så mycket de kan. De kan kan ta hand om varandra och de kan hålla ihop."

Irmgard

Flykting. Samhällskämpe. Vän.

Irmgard har själv tvingats fly två gånger och nu hjälper hon sina yngre vänner under coronapandemin
"Jag blev överaskad av hur många människor ringde mig för att prata," säger Irmgard.

Foto: Lydia Ciesluk/RESCUE

När nedstängningen av Tyskland var ett faktum blev 91-åriga Irmgard ett oerhört stöd för sina yngre vänner. Irmgard delade med sig av sina erfarenheter från krigslutet och fungerar lite som en låtsas mormor för många berlinare.

Vad som riktigt oroar mig är om mina yngre vänner skulle bli sjuka. De har hela sina liv framför sig.

"Jag blev överraskad av hur många människor ringde mig för att prata," säger hon. Hon utvecklar att hon börjat ge sina vänner råd om allt från hur man lagar storkok till att hur man planerar för att inte behöva springa till affären hela tiden." 

Irmgard föddes i Silesia som idag är en del av Polen. Hon tvingades att fly från sitt hem 1945 för att de var rädda för den sovjetiska Röda armen. Hon lämnade allt hon ägde och flydde till östra Tyskland där hon fick husrum hos en snäll bonde och hans familj. Men drömmen om ett bättre liv och att komma undan kommunistiskt styre fick henne att lämna sitt nyfunna hem igen 1957. "När berlinmuren byggdes 1961 och många flydde från Västberlin - då flyttade jag in," säger Irmgard.

Idag är hon en stolt berlinare och spenderar sina dagar med att ge tillbaka till samhället. Vare sig det är genom att hjälpa de som bor på hennes äldreboende att ta sig runt i sina rullstolar, bjuda på sin nu välkända lasagne eller med att alltid bara vara ett telefonsamtal bort för någon som känner sig isolerad på grund av nedstängningen - Irmgard tänker alltid på andra före sig själv. “Vad som riktigt oroar mig är om mina yngre vänner skulle bli sjuka. De har hela sina liv framför sig. Varje dag så hoppas jag att de ska hålla sig friska!"