Regeringen vill bekämpa mäns våld mot kvinnor. Men i praktiken driver den nu förslag som riskerar att urholka Europas grundläggande mänskliga rättigheter – och drabba långt fler än de dömda förövare man säger sig rikta in sig på. 

Denna debattartikel publicerades i Aftonbladet den 13 Februari 2026. 

REPLIK. Regeringsföreträdarna Johan Forssell, Ingemar Kihlström och Nina Larsson skriver att Sverige vill se över tillämpningen av Europakonventionen för att göra det lättare att utvisa utrikesfödda personer som dömts för sexualbrott. De pekar särskilt ut artiklarna 3 och 8 – alltså förbudet mot tortyr och skyddet för privat- och familjeliv, och framställer förändringarna som ett nödvändigt steg i kampen mot mäns våld mot kvinnor. 

Men det som beskrivs som tekniska justeringar är i själva verket ett angrepp på grunden för Europas mänskliga rättigheter. Europakonventionen skapades efter andra världskriget för att sätta tydliga gränser för staters makt över individen. Sedan 1953 har den gett människor i 46 europeiska länder ett rättsligt skydd mot övergrepp från staten – med Europadomstolen som yttersta garant. Europakonventionen finns till just för att politiska vindar inte ska kunna blåsa bort grundläggande fri- och rättigheter. 

Priset riskerar att bli högt

Trots detta deltog Sverige i december 2025 i ett gemensamt uttalande tillsammans med tjugosex andra regeringar – däribland Ungern, Storbritannien och Italien – där de krävde en omtolkning av konventionen. Förslaget riskerar att urholka skydd som miljontals människor förlitar sig på och bakom uttalandet står regeringar som vill framstå som handlingskraftiga i migrationsfrågor. Men priset riskerar att bli högt.  

Sverige och de övriga länderna föreslår nya “begränsningar” av artikel 3, som förbjuder tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling. De hävdar att nuvarande tolkningar förhindrar utvisandet av utländska medborgare som begått allvarliga brott. Men Europadomstolen gör redan i dag noggranna bedömningar där allvaret, varaktigheten och sammanhanget för brottet och den skada som uppstått vägs in tillsammans med individens hälsa och sårbarhet. Att ytterligare “begränsa” artikeln skulle kunna leda till att svårt sjuka människor, tortyröverlevare eller personer som riskerar livsfarliga fängelseförhållanden utvisas till oåterkalleliga övergrepp. 

Fyra RESCUE-arbetare sitter bakom en informationsdisk och pratar med klienter i England.
Runt om i världen stödjer RESCUE flyktingar och migranter på olika sätt. I England bedriver vi verksamhet med fokus på att flyktingar ska kunna bygga upp sina liv på nytt och integreras i sina nya hemområden.
Foto: Betty Zapata för RESCUE

Lika oroande är förslaget att omtolka artikel 8. Det skulle innebära att en fällande dom ges större tyngd, medan faktorer som hur länge någon bott i landet, graden av integration och anhöriga barns bästa får betydligt mindre vikt. Konsekvensen blir att människor som levt stora delar av sina liv i Sverige skulle kunna utvisas till länder de knappt känner till – och att familjer splittras. Dessa reformer föreslås av Sverige trots att migrationsrelaterade mål utgör mindre än 0,1 procent av Europadomstolens ärenden. Det är alltså ingen systemkris som löses utan handlar om symbolpolitik som riskerar att undergräva mänskliga rättigheter.

Grundläggande rättigheter gäller alla

Förslagen stannar inte där. De omfattar också att flytta asylprocesser utanför Europa genom så kallade “innovativa” avtal med tredjeländer. Sverige är en av de starkaste pådrivarna för denna linje. Men sådana lösningar riskerar att beröva människor rätten till rättssäkra asylprövningar och skicka dem till länder som varken kan eller vill garantera deras skydd. 

Regeringen framställer reformerna som riktade mot ”utländska brottslingar”, samtidigt som den medger att de allra flesta som invandrat till Sverige är laglydiga och bidrar till samhället. I ett rättssamhälle finns en enkel regel: grundläggande rättigheter gäller alla, eller ingen. När skyddet försvagas för en grupp, försvagas det för oss alla. Att införa olika konsekvenser för samma brott beroende på var förövaren är född ger inte brottsoffer upprättelse. Det riskerar i stället att underminera rättsstaten och skapa ett än mer segregerat samhälle. 

Läs vidare